Förra helgen så skulle maken och jag ut och åka båt till Riga. Det är ju en ganska lång tripp på havet och jag vet med mig att jag blir sjösjuk om vågorna går för höga. Så på förmiddagen låg jag och vilade i min säng och kom på att jag kunde språka lite med Ran, havsgudinnan, innan vi skulle fara iväg.
Jag bad Ran om vackert väder och lugnt hav och så sa jag; Jag skickar dig ljus och kärlek som tack. Då kände jag hur hon vred sig långt där nere i havets djup. Hon liksom vred sig i obehag. Ett mörkt skrockande hördes i min kropp och hon avböjde min ljusskickning. Hon ville inte alls ha detta då hon tyckte det var för mesar typ. Hon vill ha riktiga offergåvor som mat och dryck allra minst.
När vi åkte till Riga var det en liten gungning på havet, inte alls farligt. När vi på hemvägen satt i buffén och åt god mat så smugglade maken ut en brödbit i skjortfickan. Vi gick ut på däck och jag smulade sönder brödbiten och kastade smulorna i det kavlugna havet som ett offertack till havets gudinna. Jag kände henne då, hon blev nöjd.
Tack Ran för en säker färd över ditt vida hav.
Det här var kul läsning. Förstår Rans reaktion och att hon föredrar andra offergåvor.