Sockerabstinens nej tack

Jag har nog skrivit om det förut men det tåls att präntas ner än en gång. Särskilt eftersom det nu belyses i SvD´s artikelserie Nya hjärnspår

För två år sedan ganska precis slutade jag att äta socker. Utan att vara påläst eller ha en susning om vad som sker i kroppen vid ett sådant beslut så slutade jag helt tvärt med intaget av det vita giftet. Det var en resa jag inte önskar ens min värsta fiende, om jag nu har någon sådan. Min kropp och mitt sinne började bete sig på ett sätt jag inte kände igen. Så här var det:

Jag slutade med sockerintaget på en tisdag och i några dagar hade jag en konstig känsla i kroppen. På fredagen samma vecka kom min man hem från en affärsresa och jag var glad, men ur min mun hoppade det bara grodor och väldigt konstiga påståenden. Till slut blev min man mörkt i blicken och då visste jag att det var dags att hålla tyst. Det kändes som om det hade växt ut horn från min panna, jag var en hondjävul med svart tunga. Den natten kunde jag nästan inte sova för mina muskler värkte någon så grymt. Det kändes som om jag hade sockerdricksbubblor som for omkring i mina lår och ryggmuskler. Det gjorde riktigt ont och det var hemskt. Under några kvällar fick jag lov att ta Alvedon för att ens kunna somna.

På måndagen veckan efter vaknade jag och kände att jag hade ont i alla mina leder. På mitt arbete sa jag till en kollega att influensan nog skulle bryta ut i min kropp. På tisdagen vaknade jag och kände mig djupt deprimerad och ville bara dra täcket över huvudet. Hela min kropp var i uppror och jag började ju att ana vem som var boven i detta drama. Så jag satte mig vid datorn och googlade på sockeravvänjning. Jag hamnade på en sida som beskrev alla mina symptom i detalj. Detta var vad som hände i kroppen om man slutade tvärt med socker. Och detta var inte en metod som rekommenderades, utan man skulle under en tvåveckorsperiod minska på sockerintaget för att sedan helt sluta. Allt för att minimera abstinensbesvären. Jag skrattade åt eländet men jag var i alla fall glad över att läsa om det jag genomled. Abstinensbesvären klingade sakta av men resan var inte på långa vägar över ännu.

Jag översköljdes med jämna mellanrum av vågor av sorg för att jag inte åt bullar längre. Jag undrade hur jag någonsin skulle kunna gå ut och fika igen med mina vänner. Det var faktiskt ett sorgearbete att ta farväl av sockret. Samtidigt upplevde jag att istället för en hjärna i min huvud så hade det parkerat en stor grön och vacker princesstårta där. Den fanns konstant i mitt huvud i sex månader! Det är inte ett skämt, det är sanning. Jag kände hur alla mina celler skrek efter socker långt långt efter det att jag slutat.

Nu först efter två år kan jag säga att jag är fri från mitt beroende. Och detta var ett beroende jag inte visste att jag led av. Det är märkligt vilket inflytande mat har på en, märkligt fast mest skrämmande faktiskt.